Skogsbrand_2014

Mårtsbo Timmerhus levererar timmerstuga efter skogsbranden i Västmanland 2014


Nedanstående text är publicerad i ett flertal tidningar under 2014, bl a Dalarnas Tidningar, HD samt Sydsvenskan. Efter den förödande skogsbranden i augusti 2014, då många förlorade sina hus, har arbetet med att ersätta dessa pågått på många håll.

Till Västerfärnebo har Mårtsbo Timmerhus levererat timmerhus, Björnhusloftet 53 kvm - se mer om denna här!


"Jan Hörnskog ser ut över det öde, svartbruna fält som brukade vara hans skog,

och hans fars och farfars före det. För ett år sedan stod hundraåriga tallar här. Nu ligger travar av brandskadat virke längs vägen. Stenar som tidigare var täckta av mossa ligger kala och spräckta av hettan och vattenbombningarna.

— Det är som ett månlandskap alltihop, säger han.

100 av 110 hektar brann upp, av skogen som han såg som sin pensionsförsäkring.

Men sorgen handlar om mer än ekonomiska förluster.

— Skogen hade man ju både för jakt och bärplockning och svamp och att bara gå och ströva  i.

Någon kilometer därifrån bygger Torbjörn Balkefors på en ny timmerstuga, i stället för de två

som elden tog. Här på sydsidan av Hörendesjön har hans släkt haft hus i elva generationer.

Här var himlen orange den 4 augusti förra året — dagen som har kommit att kallas

"den svarta måndagen". Det var 34 grader varmt och blåste storm, elden spred sig flera

kilometer i timmen och brandområdet femdubblades på en enda dag.

Ändå hade familjen Balkefors ingen tanke på att elden skulle nå hit — den var ju så långt borta.

I sista stund insåg de att de hade haft fel, satte sig i bilen och körde. Att ta med sig ägodelar  fanns ingen tid till.

— Dotterns ringar från mormor och farmor ligger väl som nedsmält guld i marken nu, säger Torbjörn Balkefors.

Den svarta måndagen var till en början en vanlig arbetsdag för Reine Ullén, åkeriägare och fyrabarnsfar.

Han körde timmer med en kollega när skogsbranden kom rusande mot dem.

— Stora eldklot kom farande och slog ner som bomber runt bilen, berättar han.

Brinnande träd föll över vägen. Kollegan försvann i röken och hittades senare död. Reine Ullén föll ihop på asfalten bakom bilen, där han blev liggande i timmar. Han ringde sin fru och tog farväl, bad henne ta hand om barnen.

— Jag var hundra på att jag skulle dö. Till slut ville jag bara somna in, det gjorde så fruktansvärt ont. Jag brann inte utan jag blev kokt av värmen.

Ett år senare sitter han i sin gula trävilla med sjötomt i Söderbärke i södra Dalarna. Han överlevde, med minsta möjliga marginal och 65-procentiga brännskador, men livet är sig inte likt. Kroppen är ett kliande, rött pussel av transplanterad hud. Fler operationer väntar i höst. Innan branden jobbade han jämt, vardag som helg. Nu har den långa sjukskrivningsperioden gett honom tid att tänka.

— Olyckan blev en tankeställare, att livet inte bara är arbete. För livet ändrar sig så djävulskt fort.

— Bygden har sorg. Bygden är anhörig till brandområdet, säger Anitha Barrsäter.

Hon är aktiv i Svartådalens bygdeutveckling, som har en stor roll i det som sker i trakterna av Västerfärnebo i brandens spår. Under de första kaosartade dygnen, innan myndigheternas krisorganisation kom igång, ordnade invånarna mat till brandmännen samtidigt som bygdeföreningens lokal fungerade som kriscenter. Efter branden höll föreningen bymöten där invånarna fick dela sina upplevelser. Nu ordnas välbesökta guidade bussturer i brandområdet.

— Vi insåg att vi måste bestämma om vi själva ska ta taktpinnen eller låta andra göra det. Vi förstod att detta skulle bli en attraktion för 20 år framåt i tiden, och då tänkte vi; kan vi göra så att bygden får något tillbaka av katastrofen?

Att själva ta hand om brandturismen, med lokala guider och i samråd med markägare, är ett sätt att hålla externa kommersiella krafter borta. Men frågan är känslig.

— Vi har gruppen människor som mår så fruktansvärt dåligt att de inte vill se en enda människa i närheten av sina gårdar, säger Anitha Barrsäter.

Men turisterna kommer. Och oavsett vad invånarna önskar är bygden förändrad, för lång tid framöver.

— Det här kommer generera besökare från hela världen. Det vet vi redan.

På Jan Hörnskogs mark sticker nu 30 000 nya små tallplantor upp bland stenar och svartbrända stubbar. Men han själv kommer aldrig få ströva i en riktig skog här igen.

— Jag kommer inte hinna med det, då ska det väl till någon mirakelmedicin. Inte ens mina barn kommer ha möjlighet att se en fullt uppvuxen skog här.

Det känns dystert, säger han. Men hans granne Torbjörn Balkefors tycker inte längre att den karga utsikten från stugan han håller på att bygga är särskilt jobbig att titta på.

— Jag ser det så här i stället; Jäklar, nu har det blivit grönare än det var i går."